OM LUDVIG "LUDDE" LIND

Nedan ytterligare ett utdrag ur "Berättelsen om Hjoggböle" skriven av Sven Markgren (1901-1982), född i Stockhom men uppvuxen i Hjoggböle och utflyttad från byn 1918. Sven's mor var från Hjoggböle, hette Anna Lundgren (1874-1915), sedermera gift Markgren.
"Berättelsen om Hjoggböle" sammanställdes av Sven Markgren i Uppsala september 1981.


Ludvig Lind, född 13/6 1861, gift med Teresia lindkvist, född 14/1 1870, dotter till Vilhelm Lindqvist, Forssvedjan
.
Även Linds hemman var ur nr 3 1/17 mantal. Ludvig kallades allmänt för ”LeinLudde”, de bodde i gård av Västerbottens-stil. Men även den blev under senare tid riven och ersatt med en modern gård. Linds hade sex söner och fem döttrar.
Till Canada emigrerade dottern Nanny. De andra döttrarna, de flesta gifta, bosatte sig på olika platser. Sönerna blev jordbrukare i byn och sonen Edvin skötte om hemgården, nu i nittioårsåldern är han bosatt på ålderdomshemmet i Bureå. Arvid, en av dy yngre sönerna, var min skolkamrat och vi brevväxlade med varandra. Tyvärr blev han sjuk och levde ej så länge.
Ludde sysslade mycket med stenhuggeri. Under hans tid skulle de som byggde hus ha en sockel av huggen granit. Landsvägbroar och trummor hade fästen av granit.
Han var mycket intresserad av fiske, det var ryssjor, långrev och metspö, det fanns ju även andra fiskredskap. På långreven var mask betet. En gång var jag med honom för att lägga ut långreven, på kvällen satte vi på mask och lade ut den. På morgonen dagen efter vittjade vi den och fick något småfisk och en gädda som vägde drygt åtta kilo. En rekordgädda den första och förmodligen den sista jag skulle vara med om att fånga.

Ludde fick använda allt sitt kunnande för att få den i båten. För honom var det ej någon sensation, ty han hade fångat många storgäddor i sin tid. Längre tillbaka i tiden innan en mindre fors i Bureåälven rensades bort, steg vattnet i träsket och svämmade över in i småskogen kring vissa stränder.
Där blev det idealiska lekplatser för fisken, detta skedde på våren. Den tiden var det också mycket fisk i träsket. På våren när ryssjor och langnar var utsatta hände det att de fick dessa fulla av fisk. I senare tid har fisken minskat i antal och det tillkommit många sportfiskare och fångsten har blivit mycket mindre.



Ludvig "Ludde" Lind född 1861, död 1935

 
H os Linds var det alltid glatt och skämtsamt. Jag var ofta där som barn och trivdes bra. Ofta fick man en sockerbit som höggs ur en sockertopp. Bitarna var ganska stora, större än i andra hem, därför var jag säker på att Linds var mycket rika.
Ludde var en slagfärdig man då det gällde att ge svar eller forma egna meningar. En gång var det en jägmästare (möjligen lantmätare) i byn på en förrättning. Nu var denne man känd för att vara så argsint. När nu Ludde och andra bönder voro samlade för att vara med om förrättningen, sade jägmästaren:
”Då börjar vi”.
Då säger Ludde:
”Ve vetta eint åm ve tåras fali om” (översatt; ”Vi vet inte om vi törs följa honom). Ludde talade sitt landsmål.
”Varför det då?”, säger jägmästaren.
Då svarade Ludde:
”Faltje pastaa att han jer se ärii (folket påstår att han är så argsint).
Jägmästaren sa då endast:
”Kom nu”. Den dagen var han vid gott humör, han tyckte om folk som sa sin mening om ett och annat.


De söndagar ingen predikant höll högmässan och predikan i skolhuset, brukade Ludde läsa ur postillan dagens predikan. Han var duktig att läsa, det gick raskt. Även vi barn och ungdom skulle vara med i skolhuset, många gånger tyckte vi det blev långsamt.
När Ludde läst ganska länge sträckte man på sig för att se om det skymtade något blankt blad då han skulle börja med en ny sida, ty då visste vi att det snart var färdigt med läsningen. Men det var ej alltid så säkert. Ansåg Ludde att det gått för fort och det fanns tid kvar, kunde han börja läsa ytterligare en predikan tills han ansåg det vara full tid.
Linds bodde på östra sidan om byavägen och Anton Anderssons på den andra sidan.


>> Tillbaka till Kultur & Historia <<