Författarporträtt - PO Enquist


I skriften "Författarporträtt 2001/3 Per Olov Enquist" skriver poeten, läraren och kulturskribenten Michael Economou om författaren Per Olov Enquist född 1934 i Hjoggböle, Västerbotten.
Skriften är utgiven 2001 av Bibliotekstjänst AB, ansvarig utgivare Joel Sommerfeldt.

Iakttagaren
Om P O Enquist berättas att han som ung grabb hemma i byn i Västerbotten brukade ta plats på vedlåren längst ned i bönhuset under sammankomsterna som Evangeliska Fosterlandsstiftelsen arrangerade. Här hade han uppsikt över hela församlingen - man föreställer sig gärna, nu i efterhand och med summan av alla hans litterära insatser som ett slags facit, att det var här han grundlade sina kunskaper om människor.
Som en suverän iakttagare kunde han överblicka skeendet, tänka och titta: allt han noterade skulle återkomma till honom i författarskapet när erfarenheter och djup, reflekterande livsvisdom måste formuleras, människor gestaltas i verk efter verk.
Positionen - visst utanförskap förenat med möjligheter att kunna se och märka vad som försiggår mellan människor i inte helt okomplicerade livsmönster - är således på sätt och vis densamma P O Enquist intagit som romanförfattare i många av sina främsta verk, även om han givetvis som enväldig kreatör också styr dessa mönster. Att vara utanför, men bara nästan - och just därför kunna se så mycket klarare på skeendet. I senaste romanen, den kritikerrosade Livläkarens besök (1999), är det lätt att märka denna position i den som huvudpersonen, tysken J F Struensee intar vid kung Kristian VII:s hov i det sena 1700-talets Danmark.


Denne anställdes som kungens livläkare 1768 och avrättades fyra år senare. Han var från Altona; ett dåtida viktigt centrum för radikaler och upplysningsmän. Den alltmer sinnesjuke Kristian VII behövde en livläkare och Struensee accepterade ytterst motvilligt uppgiften. Också när han får makt är det som om han vill förbli i och verka från periferin, även om han blir alltmer medveten om vad det är han vill göra med orättvisorna i Danmark. Väl involverad i det storpolitiska skeendet registrerar han och noterar han lugnt och sakligt, nästan distanserat, varthän det barkar. Undergången tycks oundviklig. Ett intensivt kärleksförhållande med drottningen, allt fler och mäktigare fiender, en enorm handlingskraft och initiativrikedom sprungen ur en radikal förnuftstro, en revolutionär utveckling i Danmark som hotar krossa upplysningsidealen hindrar inte Struensee från att se allt utifrån. Hela tiden klokt och utan egna maktambitioner, som om han var P O Enquist själv som pojke, vid vedlåren i periferin, lång utanför det egentliga skeendet.

Undersökaren
Också i den roman som är Enquists mest ryktbara, Legionärerna, (1968), om baltutlämningen, kan man hos "undersökaren", konsekvent omtalad i tredje person, uppfatta denna position som ger så unika möjligheter att kunna överblicka ett invecklat och komplicerat skeende, kommentera det och åtminstone låtsas att det går att återge någotsånär objektivt.
Dramat följs från maj 1945, då balterna kommer till Sverige, till januari 1946 då utlämningen äger rum. En redogörelse för vad som hände dem efteråt ges också - Enquist mötte flera av dem i Riga sommaren 1967. Trots författarens försäkran om att han håller sig "exakt till verkligheten" kan man inte läsa skildringen som alltigenom dokumentär. Framställningen bygger på tryckta och otryckta dokument (utredningar, protokoll, brev, dagböcker etc.) och ett stort antal intervjuer, men några källor redovisas inte. Här finns en mängd litterära stilgrepp, konsekvent utnyttjade i bestämda avsikter. Kompositionen är fragmentarisk, stoffet dramatiserat i en utsträckning som knappast kan ha täckning i verkligheten. Samtalen sommaren 1945 - äkta eller påhittade - återges ibland i direkt anföring.

Författaren - "undersökaren" är noga med att påpeka detaljer; personer han samtalar med nickar artigt, ler belåtet eller tycks inte vara intresserade av själva ämnet. Allt sammantaget färgar framställningen och invaggar läsaren i en sorts trygghet om att detta måste vara precis vad som hände. Enquist kan på så sätt övertyga läsaren om sin uppfattning; utlämningsbeslutet var korrekt, ryktet om sovjetstatens hemska straff grovt överdrivna och den starka, svenska opinionsstormen mot beslutet bidrog till att skrämma några av balterna till självmord elelr självstympning.
"Undersökaren" vill tränga in i ett stycke komplicerad verklighet och kritiskt observera vad som hänt. Men syftet nås inte. Det som hänt går aldrig att återge objektivt. Mot slutet sitter han ensam på däck, båten för honom från Riga till Stockholm. Romanens slutord lagda i "undersökarens" mun, tonar ner lite av anspråken med hela projektet: "jag kommer ändå aldrig att förstå".
Att förstå sig själv
Också i Sekonden (1971) använder Enquist den dokumentära metoden, vilken blev allt vanligare under sextiotalet. Ändå ges det fiktiva stoftet i Sekonden en starkare ställning än det dokumentära jämfört med Legionärerna. Den dokumentära skildringen av arbetaridrottsrörelsen i Sverige och idrotten som ideologi och kollektivism i Östtyskland underordnas den fiktiva gestalten av Christian Lindner, berättaren, och hans far släggkastaren, som på fyrtiotalet fuskade till sig stora framgångar med en för lätt slägga. Fadern avslöjas och förnedras - för att försöka förstå varför han, en "hederlig och lojal människa" börjat fuska skriver sonen ner sina minnesbilder. Fusket börjar inte på det individuella planet - det har alltid som utgångspunkt ett överordnat system. Svensk socialdemokrati överger idealen för att hänge sig åt Utveckling och Rekord, en metamorfos vars slutprodukt blir en idrott genomsyrad av borgerliga värderingar som förvandlar all mening till en fråga om rekord och stjärnkult.

Christian blir till sist själv också en fuskare, i kärleken. Den människa - idrottskvinnan Gisela från DDR - som kan förlösa honom och göra honom levande sviker han, Han är också fast i ett system som inte tillåter sina människor att följa övertygelser, ideal - och hjärtats röst.
Dessa tre romaner - utan tvekan höjdpunkter i Enquists litterära produktion - utgår från samtida och historiska händelser och hjälper till att tolka dem. Författaren låtsas aldrig att han kan vara alltigenom objektiv, men han strävar efter att vara det, samtidigt som han tillåter sig att vara djupt personlig i ett viktigt avseende: diktarens (livläkarens, "undersökarens", Christian Lindners) starka behov av att bättre kunna förstå sig själv
Allt hänger ihop
Alla de förhoppningar och förväntningar som trots allt är vid liv i dessa tre böcker, får en mörkare spegelbild i novellsamlingen Berättelser från de inställda upprorens tid (1974). De dokumentära anspråken är inte nedskruvade: novellerna är skrivna som livshistorier från samtiden, vars många olika förlopp och skeenden blott skenbart tycks splittrade och sammanhangslösa. Allt hänger ihop även om det inte tycks så, och ingen förmår genomskåda förtryckets mekanismer, alla känner sig mer eller mindre bedragna, besvikna och alla lever de i de inställda upprorens tid. Enquist gestaltar i rapportnovellernas form det tidiga sjuttiotalets bitterhet och besvikelse, efter de förhoppningar som väcktes under sextiotalet.


En kärleksförklaring
Personligen anser jag att P O Enquists främsta roman är Musikanternas uttåg (1978), ett rikt orkestrerat epos som i kraft av märkliga och starka människoöden skildrade under ett omvälvande samhällsskede måste sägas tillhöra den bästa svensk romankonst under 1900-talet kan visa fram. Vi är tillbaka vid platsen för vedlåren och Enquists hentrakter i Västerbotten. Strax efter förra sekelskiftet kommer en socialistisk agitator söderifrån för att sprida den nya läran. Tillsammans med bygdens egen son Nicanor står han i centrum för denna brett upplagds roman. Mötet mellan den fromma, puritanska religiositeten och de nya tankarna om arbetarnas rätt till ett värdigare liv slutar med en krasch.
Gud förblir större än Marx, men den äkta omsorg och kärlek med vilken författaren gestaltar en lång rad människor visar hans oerhörda respekt för dem.


De är okunniga, inskränkta, kryper för Bolaget, men de äger en värdighet och styrs av en moralkodex - vörda överheten, arbeta i ditt anletes svett - uppbyggd under en så svår och lång tid att ingen socialist från kungliga huvudstaden kan rasera den på kort tid. Ändå är det dessa människor som skall driva på samhällsförändringen. Men först när den socialdemokratiska rörelsen lärt sig att respektera dem.

P O Enquists bok är en kärleksförklaring, ett ambitiöst och levande försök att återupprätta människor som inte passar in i den politiska mallen, men som just därför en dag skall förändra politiken. Här finns en omedelbarhet, en värme och en humor i handlingen som gör boken lätt att älska och ta till sig.

Dramatikern
Om P O Enquist som romanförfattare oftast utgår från historiska händelser och bidrar till nya tolkningsmöjligheter använder han som dramatiker ofta skapad litteratur. Tiden kräver nya läsningar, menar han, och hans omarbetningar, i en sedan antiken väl utnyttjad genre, visar hur nödvändigt det är att ständigt närma sig klassikerna. Ibland bidrar också författarna bakom verken med sina livshistorier. I Tribadernas Natt (1975) gestaltas en lika plågsam som intensiv könskamp mellan Strindberg och Siri Von Essen på Dagmarteatern i Köpenhamn där repetitionerna av Den starkare är i ett slutskede. I Från regnormarnas liv (1981) är det HC Andersen som är i blickfånget. Bland redan skapad litteratur som Enquist använt sig av kan nämnas Fedras och Maria Stuarts historier och, som det senaste, Anton Tjechovs pjäs Tre Systrar som i Enquists version heter Systrarna, uppsatt på Stockholms stadsteater 2000/2001.


P O Enquists bredd och kreativitet som skönlitterär författare och dramatiker torde av vad jag formulerat här ovan mer än väl framgå. Han är alldeles bestämt omöjlig att tänka bort från svensk 1900- talslitteratur - pojken vid vedlåren fick som vuxen sin plats vid kulturparnassen. Att Enquist utöver författarskapet och framträtt som fri, europeisk intellektuell, reporter och debattör i många aktuella samhällsfrågor, gör att man inte kan känna annat än stor respekt för hans gärningar.

Böcker av P O Enquist
Prosa

Kristallögat, 1961
Färdvägen, 1963
Magnetisörens femte vinter, 1964
Hess, 1966
Legionärerna, 1968
Sekonden, 1971
Katedralen i München och andra berättelser, 1972
Berättelser från de inställda upprorens tid, 1974
Musikanternas uttåg, 1978
Doktor Mabuses nya testamente. Tillsammans med Anders Ehnmark. 1982
Strindberg - ett liv, 1984
Nedstörtad ängel. En kärleksroman, 1985
Två reportage om idrott, 1986
Protagoras sats. På spaning efter det politiska förnuftet. Tillsammans med Anders Ehnmark, 1987
Kapten Nemos bibliotek, 1991
Kartritarna. Essäer. 1992
Hamsun. En filmberättelse, 1996
Jakten på den förlorade själen, 1997
Livläkarens besök, 1999
Lewis resa, utkommer 2001
Dramatik
Tribadernas natt. Ett skådespel från 1889, 1975
Chez Nous. Bilder från svenskt församlingsliv. Tillsammans med Anders Ehnmark, 1976
Mannen på trottoaren. Förundersökning angående mordet på doktor Plehve. Tillsammans med Anders Ehnmark, 1979
Till Fedra, 1980
I lodjurets timma, 1988
Dramatik. Innehåll: Tribadernas Natt, Till Fedra, Från Regnormarnas liv, I Lodjurets timma, 1991
Tre pjäser. Innehåll: Magisk cirkel, Tupilak, Maria Stuart, 1994
Bildmakarna, 1998

>> Tillbaka till Kultur & Historia <<