LITEN JULBERÄTTELSE
- av Anita Salomonsson

 

 


"Enär familjen är stor och i det närmaste måste betraktas som utblottad efter förlusten av kon, beder vi dem som känner sig manade att lägga en slant."
Det är den svartvita kon som ätit i sig en hårnål nere i hägnan och under hösten fått slaktas. Mannen, iklädd gummiskor och sliten krimmelmössa, lägger penningsumman och en tummad lista på symaskinen. Man har oroat sig för familjen, säger han, och vill hjälpa till. Muntra upp lite så här på julaftons morgon. Rörd av omtanken, omtumlad men också lite skamsen står mor där. Aldrig har hon trott sig komma i den belägenheten.
Men nu är hon där, åratal av ängslan och farhågor har besannats. Hon tackar om och om igen, har svårt för att dölja sin förlägenhet och tar kaffepannan till hjälp. Att vill han inte ha en kaffidroppa, säger hon, hon har just värmt på. Hon är på väg men nej, han har bråttom, budbäraren, och säger sig vara tvungen att uträtta ett par ärenden till.
Efter en hastig önskan om en riktigt God Jul försvinner han nerför backen på en grönmålad spark. Mor är som bedövad en stund och behöver en stol att sitta på. Och en kaffeskvätt.
Det är därför barnen kan kasta sig över namnlistan. Hon märker det inte, hon sitter i tankar. Bakom hennes rygg reser sig osynliga gestalter. En del kända, andra inte. Barnen pekar med ivriga små fingrar och väsnas och mor ska just öppna munnen för att tysta ner dem, när något händer. Det blir tyst i köket, egendomligt tyst och hon tittar förvånat upp. Mamma, mamma, hör hon då, lärarn har gett fem kronor.


Då vacklar hon till där hon sitter med kaffekoppen och en halv sockerbit. Världen rämnar ännu en bit. På nytt får hon hämta sig.
- Ska i verkeligen tro he, säger hon efter en lång stund.
- Jå si, försäkrar de, he jer han. Och så står de däri halvdunklet från söderfönstret och undrar. Att visst jer he konstigt?
Då ser hon strängt på dem och säger att visst, han är ju också människa. Att det ska de veta. Och så reser hon sig långsamt och häller en skvätt mjölk i risgrynsgröten. Rör om utan att se på dem. Hon har hilkan djupt ner över pannan och är som Askungen. Grå och som ödelagd.
Snopna står de där. Som på en främmande jord. Nu vet de hur allting är, de är utblottade. Lärarns namnteckning är en bekräftelse. På ett nu har deras villkor förändrats. Skulle de inte vara uppbragta? Mor ser det och skickar ut dem efter ved. Men veabänken jer ju full, säger de. Barnaögon ser också. Inte räcker det så länge och så kan ni ju sopa framför bron. Om nu tomten ska komma fram, tillägger hon i lite ljusare ton.


På sista tiden har hon haft det svårt. Förlusten av kon är som ett öppet sår. Hon ser hur barnen också sörjer. Hur de precis som hon undviker det tomma båset. Den svartvita kon har varit dem en kär lekkamrat. Om än lite illsnedu. Och så är det mjölken, hur ska det gå utan den? Ändå har de gång på gång försäkrat henne att de lika gärna, ja hellre nästan, dricker brunnsvatten och sur vinbärssaft.
Slammer ute på bron säger henne att de är på väg. Hon rätar till anletsdragen och lägger undan listan.
Äntligen faller mörkret, äntligen är julaftonen inne. De äter lutfisk och sås och en bit av skinkan. Märkvärdigt tystlåtna, hävdar far. En och annan grisfot gnager de också av men bara som en bro över till det väsentliga. Julklapparna.
Far försvinner ut och mörkret faller. De springer mellan fönstren och tror sig se, smyger ut på bron och lyssnar in i mörkret. Någon är på väg genom skogen, visst är det så, tunga steg som knarrar genom snön. Mångubben ler åt dem och en ensam stjärna blinkar över fustaket. Känner kanske inte igen dem. Fina barn, rena och välkammade. Kinder som glöder, rosetter som vippar i takt med julgransbollar och konfekt och golfbyxor som lättsamt böljar kring smala pojkben. Överallt spår efter henne, efter Bojan Lind, symaskinens okrönta drottning, som vridit och vänt på gamla plagg och snott ihop det.


Modern ler, de tycks henne doppade i guld, barna. Bara fadern återvänder från sitt hemliga uppdrag, ska hon sätta på kaffepannan och värma på saffransbrödet. Så välsignat allt ändå var, tänker hon, jag har lyckats köpa något åt dem var. Ja, även åt honom. Så överraskad han ska bli.
- Ska tomten in komma snart?
Hon ler ljuvt och änglalik. Visst, säger hon och klappar den blåögda linhårspojken på huvudet. Han hav se langt att gaa, han gett ju först ein i Sibergslia, Rackberge och Sidtorp.
Hon reser sig och blåser av ljusen i granen och tänder i stället ett på bordet. Det mörknar i vrårna men girlanderna i taket och papperslyktan under lampgloben håller stämningen. Och allting som skiner blankt och nyputsat. Murkåpan, spisfronten, vattenskopan. Till och med en dispensära skulle göra stora ögon.
Hon har just hällt nytt vatten i kaffepannan då det stampar på bron. Barnen flyger upp ur sin gruvliga väntan. Nu kommer han, nu kommer han, skriker de. Och ska hon då inte ropa stig in? Visst, skrattar hon och gör dem till viljes.
- Var så god och stig in, ropar hon.
Och in kommer han med kyla och snö, för sopkvastar bekymrar inte en skogstomte av hans sort. Den nyfernissade korkmattan blänker och får honom att sväva mellan golv och tak och den yngsta att i förfäran falla i gråt.
- God Jul, säger han med skrovlig röst och slår sig ner på stolen innanför dörren, feinns he na snäll a barn janna?
- Jå, hova se snäll dem vara, säger mor och ser ut som Snövit. Finklänning och med håret i mörka vågor runt ansiktet.
- He jer bra he, säger han och tar sig åt ryggen.
- Jer he reint arbetsamt att vara jultomt, säger mor deltagande för alla kunde de ju se hur medtagen han var.
- Jå, svarar han och tar sig åt ryggen och då tycker sig någon känna igen handsken men ändå har vett att tiga.
Sedan blir det tyst, gruvligt tyst. Barnen stirrar spänt in i masken och väntar.
- Jer he eingen som veill seit oppa knée?
Och så underligt är det att ingen vill sitta i en tomtes knä. Besviken tycks han heller inte bli, tomten, han skrattar till bakom masken och säger:
-He var som bra, för i hav se illt i dem!
Han har gått hela vägen från Rackberget, säger han, ja genom skogen förstås och nära på försvunnit ner i ett svarthål ute på myren. Han hade känt ett hiskeligt sug och i förskräckelsen fått lust att karva av sig benet för att undkomma. Men då hade en annan tomte skyndat till. Han kanski var fra Sibergslia, i tro he.
Mor, som från sidan verkligen liknar Snövit, vänder sig om och får bråttom med kaffepannan.
- Men je hava väl julklappa säger han.
Jo, jo, de visar honom ivrigt. Då kanske de inte behöver fler? Kanske har han ingenting mer att uträtta? Jo, jo, säger de och kommer närmare, att nog vill de ha fler. Då börjar han att leta i fickorna och svårt är ju det för rocken är avigvänd på en tomte. Men här, en karamellpåse och ännu en. Sju stycken hade han trollat in i rocken.
- Och se julklappen at mamma, säger han och tittar bort mot henne.


Så reser han sig från stolen, tomten, och går. Önskar dem God Jul och lämnar en pöl av smältvatten efter sig. Men knappt har de hämtat sig så öppnas dörren igen och far kommer.
- Tomten ha vöre jer, säger någon med en hemkokt på tungan.
- Jasså, jå i tro i träffen oppa Svinmyra, säger far.
Och så är familjen hel och stunden inne. Ett paket till var och en. Pennskrin, färgpennor, kortspel och små, små dockor som ryms i en tändsticksask. Mor öppnar sitt paket med bävan.
Att vad kan han nu ha hittat på? Ut ur papperet kommer en rund träbricka som han hittat på torget i Skellefteå. Där är ett namn inristat. Inte Askungen, inte Snövit, inte mor, utan Beda.
Hon rodnar lite och han ler belåtet. Riktigt nöjd är han. Så är det hans tur. Att öppna nu, säger barnen.
Med sträv och ovan hand får han upp paketet och där ligger en alldeles ny och fin söndagsskjorta.
Men plötsligt skriker någon överraskat till. Att under finskjortan finns ännu en. Mor rusar upp så hastigt att julgransljusen flammar till. Att vå riktigt! Men försanningen, där är en skjorta till.
- Se märkvärdigt, säger hon, en Algot gett ha seitt fel!
Barnen skyndar till, det är otroligt, far har fått två skjortor istället för en. Så bra, hinner de tänka. Det kan han behöva. Mor begriper.
- I hav da bara betala ein, säger hon, he jer i da säker pa!
Och utan att orda mer knyter honom ihop paketet igen. Efter helgdagarna ska hon gå tillbaka med den. För rätt ska vara rätt, säger hon allvarligt, en människa får inte vara oriktig!


GOD JUL till alla Hjoggbölebor från Anita Salomonsson i Umeå, 3 december 2003

 

Anita Salomonsson

>> Tillbaka till Kultur & Historia <<